Ångesten
När man var mindre längtade man efter sin födelsedag. Den första april är dock lite av en traumatisk upplevelse för mig eftersom aldrig någon trodde på mig när jag var yngre och sa att "imorgon fyller jag år!" Idag tror folk mig och även om så inte vore fallet så bryr jag mig inte så mycket. Har sådan åldersnojja ändå så låt det bara vara över ffs. Det var okej upp till 20 men nu fyller jag 21 imorgon och det är starten mot 30! Det är starten på hetsen att skaffa en bra utbildning och ett bra jobb, göra den där omdisskuterade resan, skaffa man, gifta sig och skaffa barn. Vi pratade häromdagen just om hur länge det är okej att vela fram och tillbaka. Jag tyckte 21-22 medan min arbetskompis tyckte 25. Kanske ska gå på hennes åsikt och lugna ner mig i fyra år till =)