Sara1

Ojojoj... Hörde riktigt hur flummig rubriken lät. "Mål och drömmar" Men mitt liv kretsar mycket kring det just nu. Har länge känt mig labil och mått långt ifrån bra. Shit och det berättar jag för vilt främmande folk på internet, jag måste ju vara galen. Faktum är att jag ÄR galen! Ett riktigt "mental case" som min käre klasskamrat Sebastian uttryckte det. Mental case, usch vad det låter ruggigt. Typ som om jag borde spärras in eller nått, fast i och för sig kanske det hade varit det bästa  just nu. Hösten var grymt jobbig och fylld av tråkiga händelser. Nyår kändes som en nystart men det har inte känts särskilt mycket bättre nu i början av 2007. Fast jag vill må bra! 2007 kommer att bli ett bra år!

Idag fick jag gjort naturprovet som legat på mina axlar länge. Skönt att det är avklarat. PANIK, när båda mina två pennor jag hade med till provet tog slut. A asså stiften tog slut, så sedan fick jag låna en gammal hederlig blyertspenna, en sådan där man måste vässa. Hatar dem, spetsen är så trubbig och texten blir så ful. Så om provet gick åt helvete (vilket det inte gjorde) så skyller jag på pennjäveln.

Träningen idag gick Toppen! Även träningen  i tisdags gick bra. Simmade i och för sig i morse. Och jag simmade inte 7 kilometer som min tränare hade skrivit på lappen som man måste visa upp i simhallen för att få gå in gratis, jag simmade 1 km. Killen bakom kassan, som för övrigt var ganska söt undrade om jag hade tänk och dränka mig själv därute när han läste 7000 meter.
- Räddar du mig då? Så JA!

Jag är på G! Ledordet på träningarna framöver är Knäcka!
A asså knäcka på lagfesten på lördag, om ni trodde något annat ;)

Mål och drömmar var ju som sagt överskriften. Ska försöka att inte bli så djup i denna disskution. Att inte veta vad man vill kan vara oerhört frustrerande. Men att veta vad man vill kan OCKSÅ vara lika frustrerande, i alla fall när man tror att man vet vad man vill men sedan börjar tvivla på om man verkligen vill detta som man tror att man vill.
Ännu värre är när man börjar tvivla på sig själv. 

 OJOJOJ, invecklat! Vad jag syftar på är:
Vill jag verkligen bli civilingengör? Passar det mig?
Vill jag bli handbollsproffs? Efter den här säsongen?
Vill jag börja jobba? Eller skall jag fortsätta lata?
Vill jag verkligen fllytta hemifrån med allt ansvar som medföljer?
Hur skall jag orka ta klart körkortet? Är det så viktigt?
Duger jag?

Bara några av alla de frågor som snurrar, så att jag blir alldeles yr. Egentligen borde jag inte ens tänka på allt det här ännu. Är ju bara 17 år vilket innebär att jag än så länge är bara barnet. I två månader till har jag rätt att inte tänka på framtiden, för när man blir 18 blir man myndig och föräldrarna har rätt att slänga ut en. Undra om min mamma och pappa har tänkt att göra det? Gör dem det så tänker jag flytta in i Aranäshallen . Där bor jag ju ändå ganska mycket varje dag. Goa tjockmattor som skulle fungera bra som säng samt nästan nymålade vita väggar höjer mysfaktorn rejält i den förövrigt ganska limmiga hallen. Det är sådant där handbollsklister överallt! Blir galen på alla dessa handbollsspelare!

Skolan idag var kul. Såg andra hälften av en teaterföreställning som Aranäsgymnasiet hade fixat som vi kunde se gratis i teatern. GRYMT ROLIG! Trams hette ungdomarna som satt upp föreställningen Efter plugget. Det var verkligen en tramsig pjäs men ack så kul! Var länge sedan jag skrattade så.
Och så måste jag såklart berätta att jag återigen, som så många gånger förr tappade min telefon idag. På klinkersgolvet inne på toaletterna vid simhallscafeterian. Inget ovanligt tänker kanske ni, men det var bara det att den denna gång inte gick i två delar utan fem! Hela fem delar och hör sen vilket pussel det var att få ihop den igen. Efter många om och men, fick jag ihop delarna. Den där skavda delen ska jag fixa med lite ny handbollstejp. Provade sedan att slå min mor en signal för att testa så att den fungerade.
Och det gjorde den! SENSATION!   
Påminner mig lite grann om den där festen hemma hos Saga i våras då jag tappade min telefon ner för hennes trappa och en del lossnade för varje trappsteg. Då fick Wernersson laga den (eftersom jag, hmm vad skall jag säga?, inte var i dugligt skik för att pussla den kvällen kanske?) Han fick i alla fall ihop den. Och den lever än idag! Hejja min telefon!

Till sist men inte minst (du är en stor flicka nu) vill jag gratulera min älskade vän på hennes 18 års dag!
Jag älskar dig Emma!




Jag är imponerad över dig som läser denna rad. Hur fan orkade du ta dig igenom denna roman till blogginlägg, fullt av bara en massa oviktig rapakalja??? :S