Sara1

Vi VANN! Äntligen vann vi! Sååå underbart skönt! Lycka, glädje, lättnad...

Förutom glädjen över guldet så måste jag berätta om det som vägde nästan minst lika tungt. Under finalen satt några småkillar bakom målet på den sida som vi bytte till i halvlek. "Heter du Sara Andersson" "Du har varit våran tränare" Och visst, då såg jag! Det var ju pojkar 96 som jag var tränare för i handbollskolan för två (eller var det tre?) år sedan. Så stora dem hade blivit. "Vi tror att ni kommer vinna" och efter matchen slut kom de fram till mig och sa: "Vi sa ju att ni skulle vinna" Ja, killar, ni hade så rätt. Sedan ville de ha mig till att börja träna dem igen eftersom deras tränare skulle sluta. Då smalt jag rejält. Jag hinner verkligen inte, men att få höra dem killarna som nu hunnit börja spela seriespel och grejer säga att dem vill ha mig som tränare igen, var riktigt rörande. Shiet, nu låter jag typ som 80 år eller nått, men det va faktiskt kul. Kände mig så stolt! Speciellt när de berättade att de vunnit Hallandsmästerskapen och kommit sexa i Göteborgs-serien.