Sara1

Sitter återigen i skolan. Tankarna dras till träningen ikväll. Löpning står på schemat. Hur ska jag orka? Men som så många andra gånger försöker jag se på det hela realistiskt också. Det är ingen som dödar någon annan, så vad är det att vara rädd för? Varför ägnar jag tid åt att oroa mig över löpningen ikväll,när jag kunde ge den värdefulla tiden i mitt huvud åt skolan, kanske göra ett arbete, eller åt att tänka på mina underbara vänner. Varför inte klura på ett vaccin mot obotliga virus eller hjälpa en klasskompis med något arbete. Varför tänker man hela tiden på sina egna problem? När man kan tänka på roliga saker, eller hjälpa sig själv och andra??? Jag borde hjälpamig själv och påbörja mitt litterära epokarbete, där jag ska skriva om romantiken och hitta drag ur denna epok ur Jules Vernes bok Jorden runt på 80 dagar.



Men för att återgå till att skriva om mig och mitt liv, egoist som jag är, så var det som sagt riktigt kul att träna igår. Skillnaden var mer än märkbar mot att träna på division två nivå. Nervositeten släppte när jag kom dit och tjejerna var nog rätt vana vid att nya kommer in i gruppen, tränaren likaså. Visst lyste nog nervositeten igenom i vissa utkast och så, men jag tror ändå, efter att ha tränat min första träning, att jag kommer stortrivas under mina tre år i klubben. Allting var så annorlunda, och jag fick ibland påminna mig om att inte verka allt för imponerad över detaljer. Jag är nykomling, helt klart! Detta kan jag berätta mer om någon annan gång, då pinsamheter kan uppstå (man vet ju aldrig vilka stjärnor som läser bloggen liksom).