När inte ens löpningen hjälper...

Jag gjorde bra ifrån mig tror jag. Nu får vi se hur långt det leder. Förhoppningsvis ända fram :-) Hoppas, hoppas, hoppas... Vill, vill, vill...

Mina löprundor hjälper ALLTID mig med mina tankar. Men idag hjälpte fan inte ens 6,5km på 30 minuter. Då är någonting i min hjärna väldigt fel I tell ya! Antingen får jag öka rundan till 13km eller sänka tiden till 15 minuter eller gå hem och gråta. Jag valde det sista alternativet. Ringde Emma och mamma. Emmas mormor tröstade i bakrunden. Övervägde att ringa Ulf för lite pepptalk men struntade i detta. Nu mår jag liiiiite bättre.


Ungefär så idag (fast smalare och vintrigare...)

När man ska börja med sådant där positivt tänkande så ska man ju skriva ner tre bra saker varje dag. Jag har tre komplimanger jag fått idag. Egentligen fattar jag inte varför jag klagar när man får höra sådant som:
1. Gaadh vilka snygga byxor (mina RA-RE såklart!)
2. En bil full av killar som kör om och vinkar och ler till mig, på söderleden.
3. En kvinna på gymmet som utbrister "Gud, vilken god parfym du har! Vad du luktar gott!"
4. Dessutom att vakna till detta sms från en underbar Hanna kan ju inte vara en bättre start på dagen: "Hej Sara. Jag har kollat igenom massa handbollsbilder och annat och kommit fram till att jag saknar dig. Så nu pallrar du dig ner på söndag  och kollar på våran match, även om du inte har tid! Sov gott."

Jag tackar och tar emot. Utan dessa fina ord idag (igår) hade dagen varit ännu värre. Eller den var rätt bra nästan hela tiden. Men jag vänder ju som sagt fort. Ni som känner mig vet.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback