Sara1

Tror det kommer märkas på detta inlägg att det är femte natten irad jag jobbar. Jag är ingen djup människa. Det vet alla som känner mig. Jag tänker, jag oroar mig och mitt humör är nog det mest svängiga i åtminstone hela Västra Götaland. Jag är dock stabil. Jag har inte alltid varit stabil men tror mig vara det nu. Relativt i alla fall. Man lär av misstag och man blir starkare av motgångar. Så är det bara! A, om man inte lägger sig ner och dör då...

Anledningen till detta, vad jag tror kommer bli ett fluminlägg är nattens jour. Jag har ju tidigare i veckan gett beröm till mina jourkompisar och måste så även göra inatt. Vi har haft en ytlig men endå väldigt djup disskution. Den motsägelsen blir svår att förklara men ska ge det ett försök:

Denna personen är stark. Jag är stark. Ingen av oss känner den andra särskilt väl, endå kan vi sitta och ha en disskution om vad vi tycker om varandra. Både bra, och tro mig, dåliga saker. Vi avslöjar knappt något ur våra privatliv överhuvudtaget. Jag känner ju som sagt inte honom så jag vet inget om hans liv utanför jobbet heller. Däremot vet jag en del av hans åsikter, hans tankar, hans förmågor osv, utan att veta ett dugg om hans familj, bakgrund, intressen, vänner eller hem. I mitt fall då så vet han ingenting om min handboll, min familj eller min bakgrund men han kan läsa mig och mina känslor som en öppen bok. Jag sa något negativt om honom till honom och han svarade "ojojoj, kaxig nu? synd bara att du inte är det fullt ut. Du vill vara det men vrider på dig och flackar med blicken samtidigt som du säger det eftersom du är osäker" Och ack så rätt han har, även om det tar emot att erkänna. Jag säger vad jag tycker men är osäker på den andres reaktion. Och detta gäller alla sammanhang då jag inte vet hur personen i fråga kommer att reagera. Jag gör det dock för att jag anser det viktigt att vara rak och ärlig mot sig själv och andra. Men kroppsspårket avslöjar mycket och det är någonting man borde tänka på mer. Sedan vet ju också jag att man kan inte "spela" ett korrekt kroppspråk eftersom det är ytterst svårt. Det vet du ju själv när du sitter i en pressad situation som du inte känner dig bekväm i, speciellt då framför människor du inte känner. Du flackar med blicken, håller på med håret, drar i tröjarmarna, snurrar på ringarna osv. Har du dock kommit underfund med att detta ger ett osäkert intryck så koncentrerar du dig så mycket på det att du istället känner hur du börjar stamma eller så tåras ögonen. Eller varför inte sitta och skaka på benet under bordet så ingen ser?

Jag säger inte att det är såhär som jag nedan kommer skriva om. Detta är mina åsikter och tankar och det är en generell text där jag inte tänker på några enstaka fall hit eller dit...
Vi pratade om respekt, kroppspråk, känslor och mans- respektive kvinnoroller. Efter den disskutionen är jag ganska säker på att kvinnor är svagare än män överlag. Jag har sett psykfall till män och kvinnor starka nog att regera Sverige i framtiden men överlag som sagt, så är kvinnan underlägsen mannen. Varför? Just pågrund av våra känslor. I allmänhet tar killar lättare på saker och ting. Jag ser ju bara på min lillebror. Jag vill inte lämna ut honom men ett exempel är ju att han kan komma hem ena dagen och verka upp över öronen förälskad i en tjej för att sedan nästa dag ha glömt henne av någon skum anledning. Jag tror att män lever i nuet. De njuter av varje sekund de gör något för sig själva. Dricka öl med kompisar, spela Tv-spel eller att ha sex. Det är stunder som killar uppskattar just då men som de inte reflekterar så mycket över sedan. Tjejer däremot dom går ut för att de vill ha uppmärksamhet av, i de flesta fall det motsatta könet, de har inte alltid roligt med sina vänner. När tjejer träffas snackas det om problem i timmar och när det kommer till sexbiten så är det få tjejer som kan ta det för vad det är. En kille kan väl tycka att det var ett bra ligg medans tjejen reflekterar över framtiden redan innan man ens hunnit ta reda på den andres efternamn.

Jag vet inte vad jag vill uppnå med detta inlägg mer än att jag efter vår disskution vet med mig att jag är stark i mig själv. Jag kan, trots flackande blick föra en disskution med en ytligt bekant om i princip vad som helst. Jag vet också med mig mina svagheter och brister, Dom avslöjar jag sällan men jag vet dom själv och jobbar ständigt på att ta platsen som nummer ett en dag i framtiden, om det är något som intresserar mig.

Jag kan avundas de människor som bara är chill på allting, De tar allting hur coolt som helst och bryr sigt inte om något MEN det är inte många (om ens någon) som klarar att vara så chill utan att det är ett spel. Klart alla tänker på framtiden. Den största singel och playern har också tankar på att en dag i framtiden stadga sig. Han som sitter med en gitarr på någon strand och tror att det är livet vet även han att han inte kan göra det livet ut. Alla sådana människor är enligt mig ett spel för galleriet. De vill vara en person som uppfattas cool och avspänd utifrån. De människor som jag ser upp till är de som aktivt jobbar för att uppnå något. Även om det är posten som premiärminister i USA eller om det är funderingen över vad meningen med livet är så tycker jag att det är bra. Att bara flyta med gör man för att man är lat och inte orkar ta reda på vad man vill. Jag kan ärligt säga att jag inte vet vad jag vill med mitt liv men jag ägnar varje dag åt att komma underfund med det. Trots att jag försöker mig på avslappningsövningar så ligger jag sömnlös vissa nätter för att jag funderar över djupa, extiensiella frågor lika ofta som jag funderar över märkeskläder och mat (!).

Jag kan nog uppfattas som väldigt ytlig och egocentrisk men faktum är att jag ofta fått höra att jag är alldeles för snäll och tänker på andra människor för mycket. Jag vet inte själv. Jag vet inte hur mycket andra tänker på andra än sig själva men jag upplever nog de flesta som rätt ego. Man lever ju sitt liv eller hur. Man är huvudpersonen i sitt eget liv, så är det ju bara. Det är självklart jättefint med människor som brinner för andra och som gör ideella saker för andra men allvarligt talat så är ens första uppgift att ta hand om sig själv, sen kan man börja se sig omkring. Jag har funderat på både läkare och sjuksköterska som yrke och då har jag även tänk ta ett år i nått u-land eller åka som läkare utan gränser helt ideellt, men först måste jag ju fokusera tre år (fem för läkare) på mig själv och min ekonomi, mina studier och mitt liv för att ens ha möjligheten att hjälpa andra.

Jag tror att jag i väldigt många sammanhang uppfattas som stabil, stark och respektingivande. Det finns dock tillfällen där jag känner mig osäker. När jag känner mig osäker blir jag nästan arg på mig själv och jag undrar alltid varför jag känner mig osäker i just denna situation. Alltid handlar det om att man känner sig i underläge mot personer man själv inser vara mer kompetenta inom just detta ämne. Själv hatar (starkt ord) jag när människor uppträder osäkert vilket självklart resulterar i en frustration då jag själv gör det. Människan är konstig. Alla är osäkra i vissa situationer men som Ni säkert lagt märke till så upplevs vissa personer starka och säkra i alla situationer. Det beror på att dessa människor lärt sig att dölja sin osäkerhet vilket är ett sjukt viktigt knep för att slå sig fram. Man får inte visa sig osäker på en jobbintervju, i en OS-final eller i ett bråk.

De människor som lärt sig hur de ska agera och bete sig i olika situationer, de som lärt sig avläsa andra och de som vet hur de ska testa andra genom att provocera eller agera på ett sätt som ger svar på ens frågor har lärt sig en hel del användbart. Kan man detta så träffar man inte fel killar /tjejer, man får det jobb man vill ha, man mår bra i sin umgängeskrets och man känner sig trygg i att veta att man helt enkelt kan läsa människor och på så sätt välja vilka man vill ha i sitt liv eller inte. Och sedan vill jag tillägga att det är sjukt sexigt med killar som har åsikter, som vill något, som provocerar, som tar kommandot och som är kompetenta. Idag inser jag det... Innan tyckte jag det var lite töntigt. En kille skulle ju vara tillbakalutad och helst bara ta allt med en klackspark. Gillade även när de drog lite osäkert med fingrarna genom håret och inte visste riktigt vad de skulle säga. När jag var 17 år ville jag ha den killen och då visste jag inte hur jag skulle få honom . Idag måste jag nog säga att jag var "ung och dum" (vilket jag fortfarande är men kanske inte lika mycket). Då var han coolare än mig. Han kunde berätta saker som jag aldrig gjort eller upplevt och jag tyckte att han var så himla perfekt. Han passar mig så bra. Jag menar, vi har ju samma mål med idrotten- vi skulle passa ihop som handen i handsken! (och om en viss person med ett sjukt stort ego och som trodde att jag på allvar var upp över öronen förälskad i honom läser detta så kan jag ju informera dig om att de senaste raderna inte handlar om dig utan om två helt andra personer som jag faktiskt var förälskad i. Och ni vet nog med er vilka ni var.) Hallå! Vad tänkte man med? Visst, även idag ser jag mig om efter idrottskillar men av den anledningen att det är ett gemensamt intresse och en slags förståelse för varandra tror jag. Men det viktigase borde väl egentligen vara en person som det går att disskutera med. Man behöver inte ha samma åsikter. Helst ska man inte ha det. Det blir roligare disskutioner om man står på varsin sida ju.

Känner att det inte finns någon struktur i detta inlägg överhuvudtaget. Jag hoppas inte Tim, min Svenskalärare på gymnasiet ser detta för då hade han nog undrat hur han kunnat ge mig MVG i Svenska A, B och C. Men även om det inte finns någon struktur så finns det åtminstone en röd tråd genom hela inlägget och det är hur man uppfattas och hur man vill uppfattas som person samt även lite rollfördelningar däremellan. Och så fick jag ju två timmar till att gå på jobbet. Nu har jag bara 3 timmar och 25 minuter kvar tills jag har "semester"... Åååå det är så bra att jag tänker fira med grill med vänner imon, middag med laget på lördag och en tripp till Rhodos på söndag =)