Sara1

Fick just en sådan där känsla av "är det värt det?" Jag stressar från träning till jobb, från jobb till träning i princip hela tiden. (Mamma, jag vet att man kan tacka nej) Det beror nog på solen. Alla blir bruna å dricker vin på balkongerna. Men inte jag... Jag tränar för att förbättra ett cooperresultat, vilket känns omöjligt. Och jag jobbar... För vad vet jag typ inte...
Allt hade känts bättre om det hade regnat...

Kom faktiskt till jobbet på bra humör. Fick höra av Jen att jag verkade på topphumör och hon undrade om jag var kär eller om jag hade fått ligga. Hur som helst försvann det ruset under dagen, saaakta men vääldigt säkert...


18 år och livet lekte... Nä, nu ska jag inte vara sådan. Jag mår nog egentligen bättre nu. Stabilare åtminstone. Men jäklar vad kul jag hade! Sandra, Milla och Emilia, kommer ni ihåg Mingel-tiderna med förfester hemma hos Camilla? Nu pluggar Sandra duktigt och är Sambo. Camilla är förlovad, sambo och har barn. Emilia bor, pluggar och festar runt i Spanien och jag? Handboll=) Tänk vad tiderna förändras... På efterfesterna med Aranäsfolk fanns inga bekymmer alls. Nu oroar man sig ständigt över fys-test-resultat och "up to work"- tankarna. Är det att bli vuxen? Eller är det att bli tråkig?