Sara1

Nu ska jag berätta för er om hur det är att löpträna som Sara Andersson. Det börjar med att jag vaknar på tisdag- och torsdagmorgon med ångesten hängande över mig (tänk er då hur jobbigt jag hade det under försäsongen då det var löpning typ varenda dag). Ska jag dessutom upp vid sex blir ångesten värre för jag inbillar mig att jag då slösar välbehövliga krafter bara på att gå upp så tidigt. Dagen går och hela tiden ligger träningen och främst då löpningen och gnager i huvudet. Jag tänker på att jag ska äta ordentligt för att få den energi som behövs men jag tänker också på att inte äta för mycket med anledning att jag tror att jag ska bli för tung. Jag är noga med att ha gått på toa innan träningen för att det inte ska tynga ner mig under springningen. Sedan klär jag mig (fasten jag inte passar i det) i löpartights. Jag tänker noga igenom valet av tröja/tröjor för att jag inte ska frysa och för att jag inte ska bli för tung och varm. Jag ser till att min Ipod är ordentligt laddad för att slippa höra det psykiskt nerbrytande andetagen jag tar.

Ni märker ju hur oerhört mycket tid jag lägger ner runt omkring löpnigen och min fråga är nu då: Hur i helskotta kommer det sig att jag inte blir bättre? Om ni läser texten ovan låter jag ju som proffset själv, löparproffset asså. Idag liksom. 40 minuters löpning I TYNNERED! Där är det bäst att hålla sig till gruppen I tell ya! Hamnar jag efter är det ute med mig... Gruppen springer i ett laaaagom tempo. Jag trivs! Tänker till och med på det fina vädret som Pavlic tutade i mig och huvudet är överlag positivt. Med 20 minuter kvar ökar tempot markant samtidigt som mörkret lägger sig över Tynnered (a, antagligen hela västsverige men you got the point). Jag skruvar upp volymen på max i Ipoden och letar frenetiskt efter en tempofylld Cascadalåt. Nu börjar ångesten komma. Det är mörkt, jag hittar inte tillbaka till hallen om jag kommer efter och de andra verkar vilja springa fort upp för den där helvetesbacken som Hultas tränade dragläge i under körskoletiden. Helt plötsligt hör jag Carro säga:

C -Fan, bra Sara!
S -tack...
tystnad...
S -Bra själv!
C -Tack!

I sammanhanget en väldigt komisk dialog i mina öron då jag seriöst undrar om mina lagkompisar vill se mig död. Antingen av utmattning eller nått hemskt överfall. Men ska jag vara riktigt ärlig och lägga undan ironin för en sekund så blev jag glad över hennes komplimang. Jag hängde faktiskt med och jag ligger nu i min säng och njuter =) Jag kommer aldrig bli någon löpare men jag gör det och någonstans är jag tacksam över att kunna gå, springa och spela handboll...

Ajjemän, där ser ni i bakrunden. Löparskor och kartonger i högar. Jag går in för det. Men får jag välja så snörar jag helst på mig mina röda fejkConverse...