Sara1

Även en tuffing som jag kan ibland bli lite känslosam. Ska erkänna för er att tårarna rann nerför mina kinder när jag satte mig i bilen efter morgonens besök i skolan. Jag grät och jag skrattade på samma gång. Men tårarna som rann var av vemod och glädje. Det fanns ingen sorg i dem överhuvudtaget.

Jag träffade ALLA mina favoriter. Jag tog med mig en bullkrans som jag la på idrottslärarnas kontor eftersom jag vet vilka som vräker mest, haha...
Jag hade inte förväntat mig det bemötande jag fick av lärarna på skolan och lite folk på Aranäs kansli. Trodde jag skulle titta in och säga hej men blev kvar i timmar och fick käkat både frukost och druckit kaffe. Tim fick mig att för en stund innerligt ångra att jag hoppade av lärarlinjen. Han berättade för mig att jag hade blivit en grym lärare och därefter visade han sina nya hightechmetoder han nu infört i svenskaundervisningen. Denna bestod av Iphones och datorer.

Bengt gav mig den största bamsekram jag någonsin fått och berättade för mig hur kul det var att se mig. Treorna vid frukostbordet undrade varför han aldrig säger så till dom. Då svarar Bengan: "Det är för att Sara är ett riktigt guldägg" Killarna frågade då surt om inte dom var det. "Nä, Ni är rötägg" får dom till svar. Såklart med glimten i ögat.

Allting är sig likt men ändå olikt. Vi är ju inte längre där. Min sjuka klass är inte längre där. Fick känslan av att 93:orna tagit vår gangsterroll nu. Wennesjö kom in och varnade Tim på lärarrummet för ID1B idag. De skulle tydligen vara riktigt på hugget! haha!

Jag har ingen aning om vad jag vill göra i framtiden...
Men jag vet att jag vill befinna mig på ett ställe jag känner mig så trygg och uppskattad på igen.