Jag letar efter mig själv
Den här 18åriga, blonda och glada tjejen på bilden ovan är en yngre version av mig själv. Dom som känner mig väl och sedan länge tror jag saknar den personen. Jag är inte samma längre. Jag saknar den personen. Detta är ett känsligt inlägg. I höstas mådde jag riktigt dåligt. Så dåligt att mamma körde mig till psykakuten. Jag tror det är viktigt att vara öppen, därför gör jag ingen hemlighet av det. Vem vet, kan det hjälpa någon att förstå att man inte är ensam så är det väldigt värt det. Jag mår bra idag... Men jag har förändrats de två senaste åren. För två år sedan skulle jag bli handbollsproffs och läkare. Nu står skorna på hyllan (tillfälligt eller inte får vi se men suget finns där) och jag jobbar 100% på golvet i vården. Detta var inte vad jag drömde om. Jag saknar personen som gav 110% överallt och som lyckades. Hon som fick "matchenslirar" priser varje vecka, som skrev MVG på 9 av 10 prov och som nästan alltid log för att hon var omgiven av knäppa men helt underbara klasskompisar och lärare. Jag var en av de bästa på cooper i hallandslaget (den var nog otippad för många!) av den anledningen att jag sprang dagligen under somrarna och flera gånger i veckan under året. Idag har jag svårt att få ut mig själv ens på en kort promenad.
Jag fick mina självförtroendeboostar i princip varje dag i form av handboll och betyg. Idag är jag medel. Jag får inga kickar alls. Jag saknar dom... Men framförallt saknar jag personen som inte gav upp. Hon som alltid slutförde allting och som gjorde det bra. Då var jag säker på att jag kunde bli läkare. Nu tvivlar jag på om jag ens klarar matteB. Vad hände?
Om Ni hittar henne så säg till för jag letar efter henne...