Och nu då?...
Sävehof-Lugi har stått på här hemma. Sedan jag snörade av mig skorna har jag inte sett en enda hel handbollsmatch på seniornivå. Det ända jag har lyckats kolla är flickSM utan att börja gråta.
Idag var inget undantag. Det bränner lite under ögonlocken. Jag saknar klistret mest tror jag. Ni vet känslan av en klistrig boll i händerna. Men även svetten, de äckliga skydden, gemenskapen, vinnaratmosfären, står högt på listan av saknade känslor. Jag saknar nog nästan till och med mitt eget klagande över löpning. Då är det illa.
"Livet är så mycket mer än handboll". Det stämmer! Det vet jag nu. MEN jag vet inte om det är så mycket roligare direkt. Jag mår bra men jag saknar det otroligt mycket. Det är konstigt att man inte längre riktigt vet vem man är. Man börjar sakta inse att man inte längre kan svara att man spelar handboll på sin fritid när någon frågar. Men det jobbigaste är nog att folk fortfarande frågar mig "Hur går det med handbollen?" De människorna vill jag bara slå, HÅRT!
Jag ljög nog lite i inledningen. Mest av allt saknar jag inte alls klistret eller gemenskapen. Om jag ska erkänna så är det "kicken" av att vara i centrum som jag saknar. Och den känslan är mycket länge sedan jag upplevde. Om jag ska gå tillbaka till senast jag kände den så räcker det inte att gå tillbaka 4-5 månader. Nä då får jag gå tillbaka två år i historien.
Egentligen är det så mycket jag vill säga och förklara. Men det kommer en dag för det också. Allting har sin tid.
Idag var inget undantag. Det bränner lite under ögonlocken. Jag saknar klistret mest tror jag. Ni vet känslan av en klistrig boll i händerna. Men även svetten, de äckliga skydden, gemenskapen, vinnaratmosfären, står högt på listan av saknade känslor. Jag saknar nog nästan till och med mitt eget klagande över löpning. Då är det illa.
"Livet är så mycket mer än handboll". Det stämmer! Det vet jag nu. MEN jag vet inte om det är så mycket roligare direkt. Jag mår bra men jag saknar det otroligt mycket. Det är konstigt att man inte längre riktigt vet vem man är. Man börjar sakta inse att man inte längre kan svara att man spelar handboll på sin fritid när någon frågar. Men det jobbigaste är nog att folk fortfarande frågar mig "Hur går det med handbollen?" De människorna vill jag bara slå, HÅRT!
Jag ljög nog lite i inledningen. Mest av allt saknar jag inte alls klistret eller gemenskapen. Om jag ska erkänna så är det "kicken" av att vara i centrum som jag saknar. Och den känslan är mycket länge sedan jag upplevde. Om jag ska gå tillbaka till senast jag kände den så räcker det inte att gå tillbaka 4-5 månader. Nä då får jag gå tillbaka två år i historien.
Egentligen är det så mycket jag vill säga och förklara. Men det kommer en dag för det också. Allting har sin tid.
Kommentarer
Trackback